Har äntligen tagit tagit i mej själv och kommit fram till att detta funkar inte längre.. jag kan inte leva så här.. jag måste försöka ändra på saker innan det är försent..

Det tär på mej att se allt i mörker.. se allt men ändå inte se ett skit!känns som om jag bara trevar i mörkret hela tiden.. känner mej som den ensamaste människan i världen.

men jag tvivlar alltid på mej själv.. tvivlar på allt.. ororar mej alltid för skit saker.. trycker ner sånt som alltid borde få komma upp.. de tar sönder en att alltid trycka å trycka ner allt,att alltid kämpa för att inte visa sej sårbar. alla ska tror att man mår bäst..för visar man säg svag så klassas man ju som svag.. men just nu känns det som om jag verkligen skiter i vilket!!!orkar inte bry mej längre..

Och jag orkar inte låtsas nej nu är det fan dax att ta an masken, fast vad ska hända då? det e ju då jag är som mest sårbar.. fan hur jag än vrider och vänder på det så kommer ajg nog aldrig finna en lösning..

jag kommer nog alltid fortsätta treva.. men trevar jag i mörkret så kanske någon tar min hand till slut..

nja jag vet inte.. tvivlar..