Usch allting känns så jädrans hopplöst nu vet inte riktigt varför eller jo innerst inne vet jag nog det men jag vill inte inse det,allt känns bara så hopplöst så meningslöst och så mycket Bull
Jag känner att jag vill få rätsida på mitt liv jag vill ha ett normalt liv NU! men jag vet samtidigt att det just nu är omöjligt jag vet att jag inte klarar det nu,frågan jag ställer mej är om jag nånsin kommer klara det..Vet inte ens om det är värt att försöka fixa det.
Kan lika gärna skita i det och gå i förtidspension eller bosätta mej i ett tält i skogen.
 Fan jag pallar inte jag vill bara ha ett normalt liv,jag vill kunna vakna och faktiskt se det ljusa i livet,ungefär som jag sa till min syster idag"jag ser allt i mörker,du ser allt i ett rosa ludd med flygande grisar"och det är så jävla sant!
jag är så satans glad att jag har min familj!och att jag och ovanämda syster kommer så bra överens nu!innan gjorde vi ju inte det direkt..Nu när jag skriver så inser jag faktiskt att jag sakta håller på att bli bättre mörkret har börjat avta.
När det var som värst så sket jag i allt och alla jag ville bara försvinna för alltid,
Min egna psykologiska förklaring på mitt tillstånd skulle nog kunna vara att det har hänt så många förändringar inom mej på så kort tid och att det faktiskt kommer ta tid för mej att bearbeta allt,jag vet att jag kommer klara detta bara jag ger det tid.
Det är iallafall vad jag hoppas på.K har gett tillbaka mej en del av mitt hopp som jag tappade för 10 år sen.
men frågan är om jag orkar vänta och om jag får tillbaka allt mitt hopp?